Kort om boken; Ann skriver om sitt liv med manodepressivitet.

Vad jag tyckte om boken; Jaa... Boken handlar om manodepressivitet och min uppfattning är att boken är väldigt bipolär den också...

Liksom ena studen skriver hon i nutid och nästa stund skriver hon i dåtid (med vad jag anser är väldigt dåliga, eller inga, övergångar).
(typ; jag går in i affären, jag passerar brödet. Sen stannade jag vid kyldisken)
Och ena studen skriver hon om en händelse för att sedan plötsligt gå över till att beskriva sina känslor och tankar.
(Jag köpte mjölk. Jag orkar ingenting, jag håller på att dö. Mjölken är kall.) (?)
Och i ena stunden skriver hon väldigt kort och koncist, för att sedan liksom slappna av i långa meningar.
(...Mjölken var kall. När jag bodde i mitt förra hus var det som att vakna upp till musik varje dag, solen sken genom persiennerna och det luktade alltid blommor. Jag tycker om mjölk. Mjölken var god). (?)

Denna konstanta växling mellan tidsformer, formuleringar och perspektiv gör det väldigt svårt att hänga med och man får anstränga sig för att hitta en röd tråd genom boken.

Hon andvänder dessutom väldigt svåra ord, som man visserligen kan förstå om man är någorlunda allmänbildad eller levde när dom orden andvändes i vardagligt tal, men jag är inte det och jag gjorde inte det, så för mig blev det mycket stanna till och tänka efter, vilket ju självklart stör läsupplevelsen.


Allt det här gjorde det svårt att att läsa det hon berättade och inte bara texten (if that makes sense).

.

Jag förväntar mig en väldigt poetisk och känslomässig bok, när jag läser att den handlar om någon psykisk sjukdom. Den här boken var dock inte känslomässig överhuvudtaget. Det var mest fakta, fakta, fakta, citat, fakta. Vilket kändes väldigt kallt och jag knöt absolut inte an till hennes känsloliv.
-Även när hon beskrev sina känslor lät det väldigt sakligt och kallt.

.

Men, jag vet att hon är doktor i etik, författare, typ journalist och debattör och massa såntdär... Så antagligen är det väl bara så att hon helt enkelt är för smart för mig. Att boken egentligen makes total sense om man bara pratar det språket.

.

Vem ska läsa boken?; Jag skulle ge den här boken till någon som antingen är skolsmart eller över 40 sträcket, som inte redan vet så mycket, och/eller vill lära sig (mer) om psykisk sjudom.
Jag tror jag ska ge den till min mamma :P

Om man redan vet mycket om, eller har varit med om manodepresivitet eller depression ser jag ingen anledning till att läsa den här boken. Visst finns det saker att känna igen sig i, vilket kan kännas skönt ibland. Men man lär sig ingenting och det kändes mest onödigt att traggla sig igenom den irriterande texten för en enstaka lugnande mening.

.

betyg; 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Om man är på ett visst sätt kan det vara en bra bok, och det fanns små, små partier i den som jag tyckte om att läsa. Men överlag var det defenetivt inte en bok för mig och jag hade slutat läsa den efter några kapitel om det inte var för att jag ville recensera den.