Ursäkta stav- och grammatik fel. jag orkar inte :/

Jag har velat skriva det här inlägget ett tag nu, men inte vetat var jag ska börja, hur jag ska formulera mig eller hur jag ska kunna skriva allt jag vill säga och ändå hålla en röd tråd igenom texten. (och inte låta otrevlig?)
Men nu skiter jag i det, för annars får jag det aldrig skrivet. Så det blir kanske lite huller om buller och jag börjar kanske i mitten och slutar i början, men jag måste få skriva det här. Det betyder för mycket för mig.

Och jag förstår att 90% av alla som lyckas bläddra förbi det här inlägget kommer tycka att jag är skitlöjlig, dum i huvudet och bara sitter och tycker synd om mig själv. Yttligare 9% kommer nog anse att jag inte vet vad jag pratar om, att jag inte har något att säga och att jag borde hoppa av min höga häst och gräva ner mig någonstans.
Men den där 1%en som är kvar, som kommer förstå vad jag skriver om, och som kanske kan ta något värt med sig ifrån det här, gör det hela viktigt ändå.

.

Jag kan ju börja med att förklara var det här kommer ifrån
Mellan åldrarna 12 och 20 har jag varit djupt deprimerad, ibland mer, ibland mindre. Jag har gått igenom ungefär 50 olika psykologer, legat inne på avd, blivit itryckt massa olika piller, blivit körd till akuten, levt med självskadebeteende och missat sammanlagt flera år av skolan och blablabla osv..
Så... även om du inte delar min uppfattning och mina åsikter så har jag iaf en grund till dom.

.

Anhörig? Kurator? Vän? Lärare?
Känner du någon som är deprimerad finns det flera sätt att hjälpa och flera sätt att stjälpa.
Och det som var absolut viktigast för mig när jag själv gick till någon och bad om hjälp (vilket jag gjorde i början när det var på gång men inte riktigt hade blivit allvarligt än) är att denna person INTE bara klappar en på axeln och säger "Det blir bättre". (vilket var vad den personen jag gick till då, sa).
Om någon kommer till dig (oavsett hur gammal den är, oavsett om du tror att det "bara" är "en tonårsgrejj") och säger "jag mår inge bra"/"jag orkar inte mer"/"jag kan inte sova, jag kan inte äta, jag hatar allt och jag vill dö"? FÖR GUDS SKULL säg inte "det blir bättre".
Kronisk depression är inte som att stuka foten. Det värker inte ett tag och försvinner sen. Det är som att få ett cancer besked. Det blir inte bättre (men man kan lära sig att hantera det.) Det tar år och dar att behandla och behandlingen är nästan lika svår som sjukdommen. Man kan inte bara linda om det och sitta framför tvn ett tag. Man behöver speciella mediciner, man behöver någon att prata med, man behöver massa stöd och medel för att bli bättre.

När dendär personen sa "Det blir bättre" till mig, förstod jag att den inte tänkte hjälpa mig, att alla andra förmodligen var likadana, och sedan bad jag aldrig om hjälp mer. Och jag tror att om den där första personen inte sagt så, utan gjort "rätt", så kanske min depression inte blivit så illa.

Säg inte "det blir bättre" och agera inte heller efter den antagelsen.
Säg inte "jag förstår" för det låter bara som att du ljuger och ditt intresse att hjälpa är på lossas. Ingen kan förstå någon annans depression. Och jag tror nog att alla som är/har varit deprimerade vet det och kommer veta att du ljuger för dom om du säger det och då vill dom nog inte ha din hjälp längre. Plus att det blir värre för då blir allt en lögn och man vill dö ännu mer.

Hur gör man "rätt" då?
Ta den deprimerade personen på allvar!  Även om du tror att det bara är "tonårstjafs" eller "en fas" INSE att den här personen är/kan vara deprimerad. Och depression är en DÖDSDOM   om den lämnas obehandlad. INSE allvaret i situationen och -till att börja med sätt dig med den deprimerade personen och lyssna. På ALLT den har att säga (nej, du har inget bättre för dig, den här personen kan dö utan din hjälp!) Var inte rädd att fråga och ta verkligen ALLT den säger på allvar!
När du gjort det (vad hade du gjort om någon kom till dig och sa att den tror att den har cancer?) Ta den till en läkare! eller se till att den tar sig dit själv.
Förstå att det är svårt att be någon om hjälp, att berätta för någon hur man mår. Om någon kommer till dig och gör det, känn dig utvald och speciell men förstå också att du nu har ett ansvar att se till att den här personen får hjälp. Du kan vara den första och den sista som den här personen någonsin går till. Även om du inte bryr dig ett dugg om människan, och /eller inte kan ta på dig ansvaret, snälla säg till någon annan vad som hänt.

Om någon kommer och ber dig om hjälp och du blir helt ställd och absolut inte vet vad du ska göra; Säg bara "jag ska göra mitt bästa" och se till att personen kommer till en läkare, psykolog eller kurator. (om du redan är läkare, psykolog eller kurator och reagerar sådär.. skaffa ett annat jobb!)

Läkare, psykologer och kuratorer (och alla sånnadär) Är oftast inte lätta att handskas med. Speciellt inte när patienten är under 20 och inte betalar för besöket :/ sorgligt men sant. Antagligen kommer dom undvika att träffa den deprimerade så gott det går, svara undvikande och ignorera allt du säger.
Så när du ringer efter en sån här person säg inte "Jag har en flicka/pojke här som mår lite dåligt och nog skulle behöva ha någon att prata med".  Jag lovar dom kommer bara säga "Prata med henne/honom, då" -fast i andra ord. När du ringer till en såndär måste du veta exakt vad du vill och du måste vara bestämd och rak på sak, tjatig och hård. Och överdriv gärna situationen lite, annars fattar dom inte att det är allvar. Det är oftast inte förrän man är riktigt, riktigt sjuk som man faktiskt får hjälp. Så spola fram tiden lite och berätta vad som kommer hända då om den här personen inte får hjälp.
"Jag har en flicka/pojke här som hotar att ta livet av sig, hon/han har mått dåligt i flera månader, skippat skolan inte sovit ordentligt osv. Hon/han behöver en läkare som skriver ut sömnpiller och antidepressiva, en psykolog att ha regelbundna samtal med och hon/han behöver det NU".
Upprepa gärna allt du sagt tills dom ger sig, om det inte funkar första gången.


Om det är så att det inte är någon som kommit till dig, utan det är du som misstänker att någon mår dåligt, var inte rädd! Prata med personen, fråga, gör ditt bästa för att hjälpa. Chansen är större att personen uppskattar att du bryr dig, än att den blir arg för att du lägger dig i. Och det är hursomhelst bättre att iaf försöka än att bara skita i det.
Och är det så att du inte vågar/vill prata med personen själv, hitta någon som kan göra det (skolsköterska/kurator tex) och förklara situationen.

.

Är det du som är/misstänker att du är deprimerad?
Det viktigaste jag kan säga är att du ska be om hjälp. Även om du inte tänker att det är så allvarligt än. Gå till vemsomhelst som du känner dig bekväm att prata med och berätta. Om du inte vet vad du ska säga skriv en lapp eller ett brev.
Chansen är stor att den du väljer att vända dig till inte har en aning om hur den ska reagera. Så förbered dig på ett slag i magen. Försök vända din tomhet eller sorg till ilska och var arg och bestämd när du ber om hjälp. Försök inte få det du har att säga att låta bättre eller mer "normalt" säg sanningen och berätta exakt vad du vill ha för hjälp, så långt som du kan. (oftast vet man ju inte vad det finns för hjälp att få. Men gå inte bara till någon och prata och förvänta dig att den ska skicka dig till en psykolog. Inse att folk är korkade och att du tydligt själv måste säga att du vill till en psykolog).

Alltså, vänd allt du har inom dig till ilska och se alla andra i hela världens som puckade idioter. Du MÅSTE själv ta tag i det. Jag vet att det är svårt när man knappt orkar gå upp ur sängen på morgonen, men försök! Om du lyckas, om du får hjälp, så kommer du sen kunna ta dig upp ur sängen varje dag!

Om du inte vill gå till en läkare eller psykolog
Det finns sätt som du kan hjälpa dig själv på också, utan att behöva prata med någon om du känner att du inte vill/kan det.

Det som oftast försvinner först när man blir deprimerad är ork och dygnsrytm (man tappar känslan för när man ska sova och när man ska vara vaken), och det är också det första man bör ta tillbaka, -så gott det går. Bästa sättet att göra det på är att
1, gå ut under dagen. Du behöver inte göra något särskilt, bara gå eller sätt dig i minst 30min medan solen är uppe. Solen är väran bästa källa till energi och lycka.
2, Träna. Det var verkligen det jobbigaste för mig i början eftersom jag inte hade någon energi överhuvudtaget. Men jag brukade/brukar kombinera 'ute mitt på dagen' med en promenad eller joggingrunda och efter ett tag var det hur lätt som helst. Som alla vet utsöndras endorfiner och man blir glad av att träna. Och dessutom för kroppen jobba lite och blir lite trött så att det är lättare att somna när man ska.
3, ÄT ORDENTLIGT. Jag vet mycket väl att man antingen bara blir sugen på snabba kolhydrater (eftersom man är så trött och kroppen vill bli pigg, fort!) eller att man inte vill äta någonting för allt smakar möglig kartong och det är jobbigt att tugga. Men vill du verkligen bli bättre, så släng i dig så mycket frukt, grönsaker, bär och fisk som du bara orkar! Alla vitaminer och mineraler kommer göra skillnad efter bara några dagar. Jag lovar! Och drick mycket vatten! Är man uttorkad blir man ännu tröttare och hängigare. Självklart får man äta vad man vill men försök att hålla dom snabba kolhydraterna till tidigit på dagen. Om du äter massa socker frammåt kvällen blir det svårare att sova. Och ät ordentligt, alltså den mängd du behöver. Annars blir man såklart ännu tröttare, hängigare och nere.
4, gå och lägg dig så tidigt som möjligt på kvällen (inte typ 1600 då men typ 20-21 kanske) och gå upp tidigt nog för att hinna ta det lite lungt innan du ska iväg till skola eller jobb. Om du sover ett bra tag innan tolv, som säkert alla redan vet, så blir sömnen bättre och vi blir mer utvilade. Och om du stressar på morgonen är det lätt att tappa känslan att "det här är en ny dag", Tycker jag iaf.

Det andra du kan göra för att bli bättre är att skära ner på det du tycker är jobbigt och göra mer av det du tycker är roligt. Om du är så nere i skiten att inget är roligt, gör sånt som du tyckte om att göra innan du blev deprimerad.
Det kan ju vara fruktansvärt svårt att skära ner på att gå till skolan eller jobbet. Speciellt om man inte vill prata med någon. Men om du vågar så gå till din mentor/lärare eller "chef"?, och förklara att du mår dåligt. Du kan göra ditt bästa men ditt bästa är inte så bra just nu. Eller säg att du skulle uppskatta att få ta det lugnt ett tag, eller vad du nu vill. Det värsta som kan hända är att den du pratat med inte alls förstår och du är tillbaka i samma situation som du började i... -och det bästa som kan hända är att du får det lite lättare :)

Den tredje saken jag skulle rekommendera är att göra saker.
Vadsomhelst, bara gör det.
Ju längre man ligger lealös i sängen och tänker, desto lättare är det för depressionen att ta över tankarna och få en att må ännu sämre.
Gör nåt. Bara gör nåt!


Och det sista jag har att komma med är en grej som kanske funkar för vissa, men inte för andra. Men om inte annat är det ju en sysselsättning iaf :P

Införskaffa en sån där awsome penna som man kan skriva på typ allt med. Och om du har någonting liggandes hemma som får gå sönder så ta det, annars köp typ billiga glas och sånt på rödakorset eller nån sån där butik.
Vad du än har för pryl/prylar som får gå sönder, ta din awsomea penna och skriv på pryl-en/arna. Alla jobbiga tankar, personer du hatar, hur ont det gör, hur världelöst allt är osv.
Ta sen din/dina pryl/prylar och kasta dom i väggen, slå på dom, hoppa på dom, banka på dom med hammare eller nåt. Trasha, trasha, trasha.
Vill man göra en enklare version så skriv bara upp allt på ett papper ist och elda upp det, men jag tyckte det var roligare att trasha ;P

Man kan också hoppa över att skriva och bara ha sönder saker. (saker som får gå sönder, givetvis :P) Det hjälper mot ilskan och oftast är det lite roligt och befriande också.



.


Saker att tänka på
Är man deprimerad försämras signalerna i hjärnan. Jag kommer inte exakt ihåg varför eller hur det gick till (för jag lider av depression :P) Men det innebär i alla fall att man har väldigt svårt och oftast inte kan lära sig nya saker. Närminnet försvinner och långminnet försämras också.
Man har väldigt svårt att - eller kan inte - hantera krav.
Man får svårt för sociala situationer, man är konstant trött och hängig (om man inte har maniska perioder också) man orkar ibland inte göra någonting, inte ens sådana basala saker som att duscha, äta eller klä på sig. (delvis för att man är trött både fysiskt och psykiskt, delvis för att allt verkar så värdelöst och onödigt.)
Man får svårt att tänka... Eller snarare är dom deprimerade tankarna i vägen för dom vardagliga tankarna. Till exempel ett enkelt mattetal blir bara suddiga individuella siffror som snurrar runt, runt, runt i huvudet. Och tillslut blir det omöjligt att lösa hur bra man än är på matte.
Hur smart män än är. Hur hög iq eller eq man än har så kan den enklaste lilla uppgiften bli omöjlig.
Anta inte att någon är korkad, bara för att den är deprimerad.
Det är verkligen som det står på den där tröjan; Jag är inte dum, jag har bara otur när jag tänker.

Depression är en riktig, verklig, allvarlig, dödlig sjukdom.
Och den ska behandlas därefter.

.



.


Jag hoppas verkligen att det finns någon, en enda människa där ute som på något sätt kan finna något av det här andvändbart.

Och om det är nåt, även om det inte är något särskillt, så kan man alltid skriva till mig. Om man har någon fråga, om man bara vill prata eller om man bara inte vill vara ensam. Jag finns här och jag vill så gärna hjälpa alla jag kan så gott jag kan.
Vem du än är kan du alltid vända dig till mig <3

Holmjessika@hotmail.com