Robban, Milla, Björn.
Jens, Linn, Nina.
Jeppa, Cissi.
Ås, Willy, Anna, Börje, Kenneth.
Och alla andra :P

Ni är mina människor. Och att vara fast ute i hedåker medan mina pojkar går på SOD utan mig och mina vänner firar Thomas utan mig och Linn är sjuk och Troll fyller år och alla andra också bara är sååå långt borta.

Gör mig så otroligt olycklig.

Och jag tänker på alla roliga saker vi gjort tillsammans.
Getaway, fester, kryssningar, pubar, slödagar med filmer och serier och spel, samtal och skitsnack, lajvet, kramar och kärlek.

Och jag har aldrig varit så ensam.

Och det gör ont.

Och jag vill bara krama alla hårt och länge och berätta hur mycket ni faktiskt betyder för mig. Även om vi ses fem gånger om dagen, eller en gång om året. Ni är så fina och underbara och ni gör mitt liv överlevnadsbart (nytt ord?)
För jag är i hedåker och påminns om hur hämskt det var att bo här, och jag förstår defenetivt att jag blev deprimerad. Det finns ingenting här, det finns ingenting att göra och ingenting att se fram emot. Allt är bara värdelöst. Tomt och mörkt och kallt och öde.

Jag vill tillbaka till Getaway. Jag vill ha sol och skratt och värme och musik och kärlek och lycka.
Sorglöshet.

Bra ord.

Sorglöshet.

.

Förlåt att jag svamlar, men jag är så olycklig just nu så jag måste skriva av mig.
För att undvika att gå tillbaka till den jag var när jag bodde här.
Allt det jobbiga som gjorde allt jobbigt för mig och som gjorde mig jobbig för alla andra.
Fast nu är jag jobbig... :/

Meeh... okey jag ska sluta.

Men jag älskar er<3

Snälla krama mig