I skolan kallade dom det "Korkad", nu har jag papper på att det heter "vinterdepression".


Mörkret kan ta sig igenom glas och kommer in i lägenheten trots att fönstret är stängt. -Omsluter mig, allt jag gör och allt jag tänker.
Det känns som att det inte finns någon dag och någon natt längre, alla dygnets timmar slås ihop till en svart dimma. Inget ljus och mörker, inget rätt och fel.
Bara den svarta, kalla dimman, som döljer gränser, färger och värme.

Det är mycket lättare att lägga märke till småsaker som snappas upp av sinnena, och mycket svårare att hänga med i viktiga saker som hjärnan måste aktiveras för...

Musik hörs från lägenheten under, ett enstaka skratt ackompanjerar tonerna och lukten av omsorgsfullt hemlagad middag spatserar genom trappuppgången.

Och här sitter jag, ensam, kall och förlamad i mörkret. Människor kommer och går, men jag bara stirrar ut i dimman, oförmögen att underhålla någon eller ens vara särskilt trevlig. Och inte direkt brydd om det heller.

Försöker läsa min bok utan att tappa bort mig i depremerande tankar. Hitta in i sagan om en annan värld, någon annan stans.

.

Alldeles nyligen var jag överlycklig över min älskade pojkvän och våran kattbebis, mina vänner, min familj, jobbet, körningen och alla kommande roliga högtider. Och nu vill jag fly till en annan värld?
Jag älskar mitt liv, jag älskar alla i det och jag älskar allt i det.
Så jag förstår inte varför jag måste bli...
...tom.

Avtrubbad och borta i huvudet.

Kan inte tänka, kan inte hänga med i konversationer, fattar trögt och orkar inte göra någonting.

Bara sitta här och stirra in i min dimma.

Och läsa lite =)