Avdelning 21 - del 6

Miranda, 27

 

Att vara så jävla dum, gör så mycket ondare, när man är så jävla smart.

 

Jag följde sköterskan genom en lång korridor till mitt rum. Hon höll upp dörren för mig och berättade att jag var ensam i rummet just nu, men att jag kanske skulle få en rumskamrat senare. Jag nickade, tacksam över att ha rummet för mig själv, och valde sängen längst in i hörnet.

Innan jag slängde ner ryggsäcken från axeln slätade jag till den ruggade orangea filten och såg efter om sköterskan hade gått.

Hon var borta men nu satt en ung tjej med en kopp thé i handen på sängen vid dörren. Jag snurrade runt och lät blicken vandra i rummet, undrandes över hur hon kom dit så fort.

 

”Hey, bitch.” Hon blåste en blond slinga ur ansiktet. ”Hörde att du var på väg. Har du fått nån info?”

”Eeh... Nej?” Antog jag.

”Som vanligt.” Hon suckade. ”Jag är Allison, jag kommer att vara din guide under dom närmsta dygnen. Som du kanske redan har märkt är alla här dumma i huvudet, men jag är här för att hjälpa dig.”

Jag vände mig om igen och ställde ner min ryggsäck på sängen.

”Jag kom nyss.”

Hon fnös.

”Har inte hindrat någon annan.”

Jag drog upp spännerna på väskan och började plocka upp allt som hade klarat inspektionen.

En inramad bild på min syster, -Josephine, en geografibok jag snodde från skolan för hundra år sedan, ett skissblock, ett skrivblock, pennskrinet Josse gjorde åt mig på träslöjden... Kläderna fick ligga kvar så länge.

Allisonsippade på sitt thé och jag kände hennes ögon i nacken.

”Så vad gör du här?” Frågade hon tillslut.

Jag kontrade med samma fråga.

”Touché. Max, en kille i trean, bestämde sig en dag för att jag var en äcklig ursäkt för en människa. Och fem år senare när jag blev pissad på för.. ja... tusende gången, så fick jag nog.”

En kort tystnad.

”Och?”

”Farsan är jägare, tog med mig ut en gång. Jag fick ju bara se på, det var kallt som fan, men jag lärde mig hur man gjorde. Lyckades hitta nyckeln till vapenskåpet. Sköt dom jävlarna, mitt på ljusa dan.” Hon skrattade.

Jag drog på mig ett nervöst léende.

”Så, du då?”

En suck.

”Jag försökte ta livet av mig. Lyckades tyvärr inte.”

”Damn, girl... Hur kan du göra nåt sånt när du har en såndär att se efter?”

Hon pekade på fotot på Josse.

”Det är min syster. Hon är mycket yngre än mig. Eller... -var. Hon är död.”

”Oj, jävlar. Jag är ledsen.”

Hon såg ärligt upprörd ut.

”Mamma var alkoholist. Hon körde ihjäl dom båda.” Kunde fortfarande inte tro på det, ens när jag själv sa det rakt ut.

”Din farsa då?”

”Gömmer sig väl i nån bunker nånstans. Har inte sett honom på flera år.”

”Shit. Det är så jävla mycket skit i världen, du vet.” Det lät som hon verkligen visste. Och jag nickade.

”Nåväl. -Låt mig visa dig runt.”

Rummet bredvid mitt var väl inbott av två killar.

”Anton är typ amish, du vet hatt och hängselbyxor och hela köret. Skulle inte förvåna mig om han försökte göra upp en lägereld här nånstans. Och Fredrik har knarkat sönder hjärnan, helt borta. Vet faktiskt inte varför Anton är här. Han säger inte så mycket. Verkar mest som han inte skulle klara av livet där ute, liksom. Ska bara lämna thékoppen.”

Hon såg sig omkring, verkade ångra sig och ställde koppen på golvet.

”Tar det sen.”

Jag följde henne till nästa rum.

”Här bor Frida. Hon får bo ensam, för hon är galen. Har nåt fel i hjärnan, hoppade på mig en gång och försökte äta upp mitt öra, kolla.”

Hon drog undan sitt hår och visade ett tydligt ärr längst högra örsnibben.

”Men det är lugnt, bara man håller sig ifrån henne.”

Jag nickade.

Nästa rum är Hannas. Hon bor också själv, för hon måste ha massa maskiner och mediciner och shit. Jag vet inte riktigt vad som är fel med henne, men jag misstänker att hon fejkar. Hennes typ bästis dog för ett tag sen och då plötsligt blev hon värre. Munchhousen, eller vad det heter. Men hon tror på helt allvar att hon är döende. Typ hittar på symptom och sen känner hon av dom på riktigt. Eller nåt. Hon är helt förstörd, bäst att lämna ifred.”

Korridoren med rum slutade i ett litet uppehållsrum och kök där Allison insåg att ”Jag kunde ju kanske tagit med mig koppen i alla fall.” Och tittade bakåt längst korridoren. ”Aja, gammalt och glömt. Här hämtar du Thé, kaffe, varm choklad och skorpor när som helst. Vi får frukost lunch och middag serverat i matsalen längre ner, vid sju, elva och trettio och fem på kvällen. Oftast äkligt, men man måste äta upp allt annars får man inte gå från bordet.”

Hon stannade till med blicken i tacket som om hon precis kom på någonting.

”Det är typ som flygplansmat. Du vet sådär portionerad förrätt, varmrätt och efterrätt. Efterrätterna är värst, smakar typ alltid bränd kakao.”

Vi gick igenom uppehållsrummet.

”Inte så mycket att säga här, finns några kanaler på på tjockburken, några spel och böcker i hyllan och ibland står radion på. Soffan är rätt bekväm och dom flesta håller sig härifrån, så det är inget kaos.”

På andra sidan av uppehållsrummet fanns en korridor parallell till den andra. Den såg precis likadan ut.

”I första rummet här bor just nu en liten kille och hans Morsa. Farsan vart galen eller nåt så dom var tvungna att sticka. Hade väl ingenstans att ta vägen. Ungen är helt uppskakad, typ bara stirrar rakt framför sig utan en min. Helt tom. Men han har ju morsan så dom lär väl dra så fort dom hittar nåt annat alternativ... Hur gjorde du det förresten?”

Jag vaknade till av frågan.

”Vad?”

”Tog livet av dig, eller försökte menade jag.”

”Åh. Eeh. Fick sömnpiller efter bilolyckan, kunde inte sova. Svalde dom allihop med en flaska whiskey. Tänkte att det skulle vara det lugnaste sättet att gå. Bara somna in.”

”Vad hände då, varför är du kvar?”

”Det blev inte så lugnt. Svimmade väl rakt in i hallspegeln. En granne hörde det och ringde polisen efter att hon inte fick något svar från lägenheten. Nästa jag visste vaknade jag upp på sjukhuset. Var är alla förresten?”

”I matsalen antar jag, alla vill hinna först till saften.” Hon tittade på sin klocka. ”Den är fem i middagsdags. Men det är lugnt, vi hinner. Sista dörren i den här korridoren är matsalen.”

Vi gick vidare till nästa rum.

”Det här är crazy lady nummer etts rum. Schitzo. Skrattar hälften av tiden, skriker andra. Ser väl saker. Hon är typ hundra år och envisas med att hon måste ha lila hår, -annars kommer väl aliens och tar henne eller nåt. Sköterskorna färgar henne typ var tredje månad.”

”Var tredje månad, hur länge har du vart här?”

”Snart ett år, typ. Men det är nice. Folk är dumma i huvudet, men dom är i alla fall inte elaka, som alla där ute.” Jag nickade. ”Sista rummet är mitt och Sandras. Hon är anorektiker och har massa tvångstankar och skit going on. Men annars är hon okey. Här har vi matsalen.”

Ett stort, gammalt ekbord hjälpte dom andra psykfallen att stirra på mig och bredvid dom stod en vagn med dricka.

Saften var slut.


Fast fun fact

Det finns egentligen inte 'grått' hår. Blandningen mellan pigmenterade (normalfärgade) och opigmenterade (vita) hårstrån ser bara grå ut. Ju ljusare grå håret ser ut att vara, desto högre vitandel.chiao ;)

Thank you, come again!

Har haft världens bästa födelsedagsfirande och fått dom bästa presenterna någonsin!!
-Helkroppsmassage
-Kaffebryggare
-scrivener
-vin och sprit
-Ny plånbok
-Världens största present korg med ost, kex, vin, choklad, trisslotter och massa gott
- FISHFINGERS AND CUSTARD!!!!!!!!!
-ascool bok med bodymod
-skitsöt hatt
-jättefina glas
-vackert armband
och Världens bästa sällskap
 
Tack så mycket allihopa!!

Hair 101 - Blondering och uppljusning

Väldigt många som är ljusa i grunden men har färgat håret mörkt kommer förr eller senare in till en salong och vill bli ljusa igen. Och då helst vithåriga. Jag förstår detta, absolut. Men tyvärr är det inte så enkelt. 
 
 
Blekning, ljusfärgning och avfärgning
För det första: -Det är iprincip omöjligt att gå från mörkbrun/svart till ljusblond/vit. Speciellt om håret är färgat mörkt och absolut om det är färgat/tonat mörkt flera gånger
Detta beror på att ju mörkare hårfärgen är (och ju fler gånger man har gjort den mörk) desto mer pigment sitter i hårstrået. Och det finns bara så mycket oxidationen kan göra innan håret helt enkelt går av. 
 
För att ljusa upp håret används ljusfärgning eller blekning. Ljusfärgning andvänds till tidigare opreparerat hår och fungerar på så sätt att det öppnar hårstrået, drar ut pigment och sedan tillsätter nya pigment. Ljusfärgningen kan ljusa upp håret högst fyra steg. Så är du väldigt mörk blir du som bäst mörkblond av denna metod. 
Och för att klargöra lite om ljushetslägerna som frisören andvänder så är hårfärger inte samma sak som färger. Vad frisören kallar mörkblond skulle nog dom flesta kalla brun och vad frisören kallar medelblond skulle dom flesta kalla ljusbrun osv. Så om du kommer överräns med din frisör om att ljusa upp håret till ljusblont finns det en stor chans att du menar platinablon och frisören tänker på en färg som du skulle kalla beige. Det är alltid frisörens ansvar att visa dig färgkartan så ni båda vet hur den andra tänker. Men om din frisör inte gör det så säg till om du vill vara säker på att ni menar samma färg.
 
 
 
Blekning har två delar oxidation till skillnad från ljusarefärgning som har en del oxidation och en del pigment. Blekning fungerar alltså genom att öppna hårstrået och dra ut färg, utan att tillsätta ny färg. Med blekning kan du ljusa upp håret olika mycket beroende på kvalitén. Helt opreparerat och oskadat hår kan ljusas upp mycket mer än preparerade och/eller skadade hår. Det är svårt att avgöra innan blekning hur mycket man kan ljusa upp håret. Man tittar istället på håret under processen och märker när man måste avsluta bahandlingen beroende på hur mycket kvalitén påverkas. (Är man däremot villig att klippa av sig det mesta av sitt hår kan man lyckas få det kvarvarande ganska ljust.)
Och blekning ger alltid en varm ton till resultatfärgen. Så vill man ha en kall ton måste man tona håret efteråt.
 
Avfärgning är till för tidigare färgat hår och är lite som ett mellanting mellan ljusarefärgning och blekning. Då det fungerar ungefär som en blekning genom att det tar bort pigment utan att tillsätta nya pigment. Men det ljusar bara upp ca fyra steg som en ljusarefärgning. Avfärgning är snällare mot håret och resulterar inte i den varma gula färg som blekning gör. Men som sagt kan det inte ljusa upp lika många steg.
 
Hemma
Att ljusa upp håret hemma är en handling som oftast leder till att man får ta sig till frisören i alla fall. Och vad man tänkt sig spara pengar på blir istället oftast dyrare. Blekning som man kan köpa hem är inte lika stark eller skonsam (ja, samtidigt) som den frisörer har tillgång till. Därför lyckas den inte ta bort lika många röda pigment (som är mycket mindre och lurigare än dom mörka pigmenten) samtidigt som den totalförstör hårets kondition. Därför blir håret efter denna behandlig oftast orange-gult och strävt och trassligt. 
Gör man en till hemmablekning på det (för att få bort det orange-gula) så är chansen stor att håret fortfarande är nästan lika brandgult, men inte sitter kvar på huvudet.
 
(Vissa lyckas med att bleka själva, och det finns både bättre och sämre varor där ute. Jag bara varnar för vad som kan hända.)
 
 
Vad ska man göra då?
Ja, om inget funkar va ska man göra då, om man vill bli ljusblond? 
Just det här med att ljusa upp mörkarefärgat hår är en avdelning helt för sig. Har du bestämt dig för att göra det så förbered dig på att det är en process och inget som händer på ett salongsbesök. Din frisör kommer att hitta en process som fungerar just för dig och ditt hår. Och det kan vara tex en avfärgning och sedan blekta slingor. Och allteftersom ditt hår växer ut gör ni fler slingor och det blir ljusare och ljusare stegvis.
Kommer du till frisören med svart hår kommer du förmodligen ut med en fin mörk/medelblond nyans första gången. Men vill du ta dig till platinablond krävs det flera besök. Och antaglingen får du klippa av dig några, om inte många, centimeter.
 
 
Hoppas den här informationen kan hjälpa dig med processen 'svart-till-vitt'. Jag känner i alla fall att det var bra att veta! ;)
 
 

avd. 21 del 5

 

Jag har haft en vän. En alldeles för nära vän. Hon bodde två rum ifrån mig. Två rum för mycket.

När hon fanns önskade jag mig inget mer än att ha henne bredvid mig. En säng bredvid min. Eller i min säng. Bredvid mig. Jag önskade att tanken fortfarande skulle få mig att skaka nervöst. Men som en bekräftelse på att allt, som var värt, var över, började tårarna rinna. Och nu önskar jag inget mer än att hon bara fick finnas.

Marlene, som alltid tog en ny mugg till sitt kaffe. Marlene, som alltid lyssnade på en ny låt på sin laptop. Marlene, som alltid kysste mig på ett nytt sätt.

 

Jag älskar att hon tog sitt kaffe med lite mer mjölk än mig. Jag älskar hur hon klädde sig lite mer eget än mig. Jag älskar att hon njöt av min kalla hud mot hennes varma.

Jag satt längst fram på hennes begravning. Lyssnade på när folk som inte kände henne gick fram till kistan, lade sin ros på locket och sjöng lovsånger om hur stark hon var som kämpade emot sin sjukdom, -mot sina symptom. Jag lyssnade på en präst (som hon aldrig hade godkänt) predika om hur hon var hos ”Gud” nu och hur mycket bättre hon hade det.

Allt jag sa (för att jag hade lovat henne att säga något) var; ”Jag är bättre för att jag har träffat dig. Och… (alla väntade). –Jag vet att du ville ha mer...”

-Visst trodde jag på att hon hade det bättre…. –jag tror det, fortfarande. Men jag var den som höll om henne dom sista månaderna av hennes liv och jag visste. –Vet. Att hon inte ville ha en begravning till sin begravning. Jag vet att hon ville ha en fest. En tillställning som sa ”Livet rockar, men nu drar jag till nästa fest!” inte för att det sög, liksom, utan för att hon var nyfiken. Det var hon alltid.

’Marre barre’, tänkte jag. ’Jag saknar dig just nu.’


avd. 21 - del 4

 

Efter incidenten med smärtan rullade en kort man i läkarrock in en maskin i mitt rum. Efter att han smörjt min mage med nåt kallt kladd förstod jag vad som hände.

”If I’m pregnant it’s another baby Jesus.” Sa jag med min bästa amerikanska sydstatsaccent, och mamma och pappa (som klämde varsin av mina händer) skrattade –glädjelöst- mellan tårarna. Läkaren stannade till och tittade på mig i två sekunder, -utan att röra en min- och gick sedan tillbaka till maskin, skärm och sörja.

Han verkade förvånad över att jag kunde prata. Som om jag inte skulle vara mer än hans experiment. Själlösa små partiklar som reagerar, -eller inte reagerar- på olika ämnen.

Han hittade såklart ingenting. Det visste jag från första smällen av smärta. Att ingen läkare kommer hitta någonting.

Avdelning 21, you see, är en liten avdelning, med bara fyra patientrum, högst upp i sjukhuset, där läkarna dumpar alla (få) patienter som kommer att dö utan anledning.

Dom patienter som efter ett hundratal blodtester, urintester, hudtester, märgtester (aj!) och till och med hår- och nageltester fortfarande inte visar positivt på något av proven. Men ändå är döende.

Symptomen behandlas, men sjukdomen är okänd. Jag kommer dö av reasons unknown.


Avdelning 21 - del 3

När jag vaknade nästa gång såg jag först mina föräldrar, pappa nedsjunken i fåtöljen i hörnet av rummet, mamma balanserandes på armstödet, korsord i hand. Sen kom smärtan. Den slog mig som ett kometnedslag i jordskorpan. Först smällen, kratern som slogs ned och tryckte lungorna mot ryggraden. Sen tryckvågen som brände sönder resten av min kropp. Jag kunde inte hjälpa skriet som pressades upp mellan mina läppar. Pappa sprintade dom två steg som leddde honom till mig och mamma sprang ut i korridoren och hämtade en sköterska. Tidningen med korsord flög i golvet och gled under sängen och jag var nästan rädd att helveteselden som omgav mig skulle sätta den i lågor. Pappa tog tag om min hand som om hans grepp var det ända som hindrade mig från att falla ner från taket på ett höghus och jag hann få skuldkänslor av rädslan i hans blick innan sköterskan stod lutad över mig.

 

”Har du ont?” Frågade hon som om hon pratade med ett litet barn. Jag bara tittade på henne förundrad över hur dum i huvudet hon måste vara. En ny våg av smärta fick mig att vika mig och påminde mig om det faktiska problemet här. Jag försökte säga 'ja' men det blev ett 'mmm' och jag nickade istället.

 

”Hur ont har du på en skala mellan ett och tio. Ett är nästan inte alls och tio är...” Jag avbröt henne med ett kvävt skrik, mer av ilska än av smärta och pappa sa åt henne att 'fixa det då!'. Han lät nästan argare än jag kände mig. Sköterskan lämnade rummet och jag trodde nästan hon hade flytt fältet. Men hon kom tillbaka med en spruta i högsta hugg och bad mig dra upp min t-shirt.

 

”Jag ska ge dig lite morfin i magen, okey?” Hon pratade fortfarande som med ett litet barn, men hon gjorde i alla något mot smärtan, så jag nickade.

 

Hon nöp tag i lite hud under naveln och jag tittade bort när hon stack mig. Självklart förstod jag ju att det inte skulle hända något på en gång. Men jag blev ändå besviken när smärtan envist höll i sig.  


Avdelning 21 - del 2

Jag mådde bättre i morse, så jag drog med mig droppen och syretanken ut i allrummet. Lukten av kemikalisk citrus avslöjade att avdelningen precis städats, vilket innebar att klockan inte var mer än sju på morgonen. På vägen mötte jag en gråtande kvinna som gömde sig i händerna för att undvika mig.

 

Vid första anblicken såg allrummet ganska tragiskt ut den här morgonen. En liten unge satt framför tv:n och blev matad med yoghurt - eller något av samma konsistens. Ett ögonbedövande färgglatt barnprogram utspelade sig framför honom, men det var inte han som hade satt igång det. Det var någon som tyckte att han skulle ha ett så normalt liv som möjligt. Han såg mest ut att vilja skrika att han inte var normal och att han inte alls ville göra normala saker bara för att verka normal, men orken var inte med honom. Vid ett bord bakom ungen satt en ensam tant med lila hår och blommig väst som också verkade sörpla i sig yoghurt eller något liknande. Hennes blick var fäst i en punkt ovanför den här världen.

 

När jag dök upp i dörren stannade alla utom pojken till och tittade upp för en sekund innan dom återgick till sina liv. Jag traskade vidare in mot köksavdelningen och öppnade alla skåp och lådor mest för att bara... reka området. Någon hade satt på kaffe och jag bestämde mig för att jag ville ha. Det fanns några vita Ikea muggar som stod uppradade i ett av skåpen. Men jag tog åt mig en blå mugg med Musse Pigg på istället. För det fanns bara en av den.

Jag skakade när jag hällde upp kaffet och fick anstränga mig för att inte spilla. Ändå slog några svarta droppar ner på köksbänken. Jag torkade upp det med min tröjärm och gick med Musse Pigg i ena handen och dropp och syrgas i andra in mot tv:n.

 

Efter halva vägen till stolen jag siktat in mig på, var jag tvungen att stanna för att rätta till mitt grepp om muggen. Den hade plötsligt ökat flera kilo i vikt och spydde ut kaffedroppar åt alla håll och kanter medan jag skakandes försökte få pli på den. Nervöst kände jag hur den gled ur min hand och sedan hade jag hett kaffe över hela min underkropp. Muggen kläcktes mot golvet med ett hämskt trasigt ljud som fångade till och med den lilla pojkens intresse.

 

”Fan!” skrek jag med en klump i halsen och förbannade alla mina kroppsdelar som inte bara kunde fungera som dom skulle. Med handen som hållit i muggen över ögonen tog jag djupa andetag och räknade långsamt till tio.

Någon klämde min axel med starka fingrar och när jag tittade upp såg jag tanten med lila hår.

”Det finns alltid någon som har det värre.” Berättade hon lugnt och självsäkert.

Jag bara tittade på henne ett tag, sedan fnös jag.

”Ja, för hur illa någon har det går att mäta med samhällets syn på personens situation.”

Det var inte så att jag tyckte att jag hade det värst i hela världen. Jag tyckte bara att det som låg bakom den där meningen var urbota dumt. En flicka som kanske bara får ett mål mat om dagen men ändå är lycklig har det ju uppenbart värre än en medelålders kvinna som har tillsynes oändliga resurser men är så olycklig att hon vill ta livet av sig.

 

Jag vände mig bort och började gå i riktning mot mitt rum. Någon i vårdpersonalen skulle städa upp efter mig. Det var en av allmosorna man får som sjuk.  


Avdelning 21 - del 1

Hanna, 16 år.

 

Sanningen är flyktig. Jag insåg det när förevigt tog slut. Frågor jag var passionerad om förut är bara saker som finns idag. Åsikter jag delat med mig av, högljutt och intensivt, har försvunnit eller till och med bytts ut av sin motsats. Löften jag gett har glömts bort och brutits utan avsikt. Jag vet inte om det gör mig till en hemsk person eller om det ställer mig i ledet med resten av världens befolkning. Kanske resulterar det i både och.

 

Jag vet inte detta för att jag inte vet hur andra människor är, hur dom har det, hur dom tänker och tycker. Jag har ärligt talat svårt att förstå att dom har någonting inom sig över huvud taget. Att dom tänker och känner precis som jag gör. När jag omringas av dessa märkliga varelser får jag alltid känslan av att dom spelar upp en teater. Att dom är robotar, programmerade att säga och göra vissa saker. – Fast lite så är det väl på riktigt också. Vi har ett dna som är den enda leran vi kan vara och vi växer upp i en miljö som är dom enda händer som kan forma oss. Utifrån det så kan vi väl som mest luta lite åt något håll ifall vi blir ställda snett.

 

Jag tror att någon eller någonting ställde mig väldigt snett. Och jag blev kvar i den här sneda positionen för att ingen liksom upptäckte och rättade till min lutning. Prologen till mitt liv, förorden till min existens liksom, var en perfekt bild, av ett perfekt par som hade allt och lite till att ge ett nytt liv. Och ändå halvsitter jag ensam här idag med slangar upp i näsan och en halvfull påse med saltlösning dinglandes vid sidan av en opersonlig, justerbar sjukhussäng.


Skrivartankar

Eufori över tangentbordet. Förälskelse i varje penna jag någonsin fört över ett papper. Varje tanke jag kluddat ner på servetter och kvitton som bara varit för viktiga för att inte berättas.

 

Men varje gång dokumentet är öppet på datorn, kaffet är kokat och tiden finns kommer bara tomhet fram. Plötsligt slår det mig att allt det där djupa som bubblar inom mig, det jag känner är det enda jag har att ge den här världen, är alldeles för stort och viktigt för att någonsin kunna översättas till meningar formade av ord från något språk som någonsin funnits.

 

Likväl har jag kastat allt möjligt viktigt åt sidan under hela mitt liv och sprungit till datorn eller blocket, -för jag måste skriva. Jag måste skriva, annars blir jag galen.

 

Men att läsa igenom det jag ibland lyckas formulera genererar oftast en slags pinsam tystnad i huvudet. Allt är redan skrivet, sagt, sjunget eller utspelat. Jag har inget att tillägga. Allt finns redan någonstans där ute och även om jag kan formulera det annorlunda, sätta det i ett annat sammanhang och kombinera det i en annan ordning, så är det fortfarande en upprepning (även om jag inte har en aning om att det jag plagierar existerar).

 

Och vem är jag förresten att tro att någonting jag har att säga skulle kunna vara användbart för någon annan? Som om jag vet något som inte alla redan vet. Som om jag har något som inte alla redan har. Jag är bara en som alla andra som virrar runt i ett liv vi aldrig kan förstå.

 

 Jag skriver ju för mig själv ändå förstås, för att jag älskar att skriva. Men jag kan inte ge någon något mer än vad den kan finna någon annanstans. Och det är väl lite det jag vill; skänka hopp, avlastning, förståelse till någon. Men allt jag någonsin skrivit – och gjort, för den delen- är i det stora hela totalt meningslöst. Hela min existens och allt som tillhör den är ett träd som faller i skogen när ingen är där för att höra det.

 

Samtidigt är jag livrädd för att dela med mig av mina texter. Som att jag har något som är mitt, bara mitt, och om jag ger bort det, eller ens bara visar upp det, så har jag det inte kvar längre. Som t.ex. när jag spelade gitarr eller fotboll, jag lärde mig fort och jag tyckte det var kul. Men sekunden jag kände att ’jag är inte bra på det här’ så la jag av. Jag är rädd att om mina texter kommer upp till ljuset så kommer jag inse att dom är för dåliga för att ens lägga mer tanke på. Och jag älskar att skriva så mycket att det skulle vara som att förlora en anhörig, en del av mitt liv. Så därför måste jag komma ut nu, med min skit. För att se om jag bryter ihop och lägger av så fort kritiken kommer eller om jag tar den till mig, jobbar vidare och förbättras. Jag vill ta reda på om jag verkligen kan göra det här.

 

Men tills jag blir erfaren nog (om det är möjligt) att sätta ord på allt som bubblar i bröstet så har jag bara klotter och ofärdiga skisser att förgylla min vardag med. Oräkneliga stavfel, särskrivningar, felanvändning av tecken och drastiska grammatikbrott. – För att inte tala om dålig karaktärsgestaltning och intrig. Och fram tills nu har jag inte känt att det duger. Men jag har velat skriva sen så länge jag kan minnas, and there’s no time like the present (that’s why it’s called ”the present”) så nu skiter jag i om det duger eller inte och påbörjar processer jag ännu inte riktigt vet vad dom innebär, och förhoppningsvis slutar det med att jag är nöjd. Även fast det inte betyder någonting i det stora hela.

 

Hursomhelst. Så tänkte jag alltså börja lägga ut texter nu. Och skiten som kommer ut här är oplanerad, oredigerad och namnlös. Jag bara sätter mig och improviserar för kul skull. It all amounts to oblivion anyway.






bloglovin

jessiejoystick