jessiejoystick

I'm not doing so well lately. Rambley Wambley

Kategori: Personal

Höst/vinterdeprission + stress = "Hej, jag är 15 år i huvudet igen."
Kan inte sova. Så fort jag lägger mig till rätta och blundar börjar bildspelet om allt dåligt jag någonsin gjort i hela mitt liv och allt som är dåligt med den jag är överhuvudtaget. Allt dumt jag någonsin sagt och gjort och alla människor som råkat ut för det.
Inatt har vi (min hjärna och jag) gått igenom hur äkligt och omoget osäker jag är. Fick veta/insåg att jag verkligen lagt mitt värde i andras händer på sista tiden. Bara när dom jag ser upp till uttrycker att jag duger, så känner jag att jag gör det. Om ingen säger nånting alls så är jag värdelös och om nån såger något dåligt vill jag bara hoppa framför ett tåg.
Och det leder ju till hur självisk jag är eftersom det betéendet bara handlar om att få min omvärld att bekräfta mig, och det får mig att känna mig fruktansvärt hämsk och värdelös och i behov av bekräftelse, vilket får mig att känna mig självisk osvosv
 
Och först och främst borde jag ju prata om det här med personerna det rör och inte skriva ett onödigt inlägg på en blogg om det. Men det är jag för feg för. Och skapa mer oro och röra än jag redan gjort käns inte direkt frestande heller.
 
Bara att kaffet var fisljummet och att mjölken är slut nu fick mig att vilja slänga koppen i väggen. Men jag gjorde det inte, så det är väl lungt ett tag till. Sen lär jag inte vistas bland folk mer.
Förstår inte varför jag är såhär. Och Hrmmmmmmmm, hur många gånger folk än säger åt mig att "Sluta med det, då." -så funkar det inte riktigt så. (Om du tror det och ändå på nåt vis läser min blogg och dessutom kommit såhär långt in i inlägget, så föreslår jag att du går och skaffar lite intelligens och kommer tillbaka sen.) Jag kan inte hjälpa det, på samma sätt som ingen kan hjälpa att dom gäspar eller rapar. Ibland känner man att det är på gång och ibland kommer det bara utan förvarning. Men det händer.
Hade jag inte haft någon familj eller några vänner så hade det inte gjort någonting. Men nu har jag det. Och jag älskar dom så himla mycket och I'm so sorry, so sorry, att jag är såhär. Jag gör mitt bästa för att dölja det, men ju mer man skyfflar under mattan, desto mer syns det att man fuskar.
 
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är vuxen nu, jag måste få in pengar och sköta ett hushåll och allt det där vårat samhälle kräver att man gör, men jag kan inte för allt i världen lista ut hur det ska gå till. Jag kan jobba ganska okej vår och sommar. Men höst och vinter? Hur ska jag överleva? Tjäna 200spänn på en kund i veckan som jag dessutom skrämmer bort. Har massa konst jag kan sälja, men det skulle inte ge över en hundring i månaden även om jag lyckades hitta kunder. Ingenting jag är bra på går att tjäna pengar på.
(stressfaktor: ekonomi)
 
Känner mig konstant som om jag druckit 20 koppar kaffe och tagit något... speed-igt? Tassar nervöst omkring och ser mig om. Är som att jag är en tickande bomb som letar febrilt efter bästa ställe att gömma sig för att orsaka så lite skada som möjligt.
 
Att inte ha sovit när man ska jobba med att serva folk är ju också en trevlig grej jag sysslar mycket med. I'd like to think att det blir samma resultat i slutändan, men jag måste ju jobba så himla mycket hårdare för att nå dit. Och att stå léende och självsäkert och tex försöka sälja en vara medan hjärnan repeterar en typ gif där man sticker en kniv i magen på sig själv är inte det lättaste...
 
Och det värsta jag vet är när "normalt" folk försöker "trösta" en. "Alla har sina ups and downs." "Det ordnar sig." "Jag vet precis hur du känner, men det blir bättre." 
Guys. Seriously. Jag har "normala" problem också. Mensvärk, dödsfall i familjen, problem i förhållanden eller på arbetet, svängar i måendet etc. Och ja, det är hämskt, det kan verkligen vara jättejobbigt. Men det är inte samma sak som att ha legitima psykologiska problem. Tro mig, ni vet inte alls ens i närheten hur det känns. Okey? Säg aldrig så till någon som har "sånna här" problem, sjukdommar, diagnoser, om du inte själv har det, faktiskt har varit med om det och ärligt talat vet hur det kan kännas. Men även då har vi alla faktiskt olika upplevelser.
Det är som om man skulle gå in till en främmande cansersjuk människa när man aldrig på något vis varit i kontakt med canser förut och lägga handen på dens axel och säga att man vet hur det känns... You're just making yourself look stupid. 
Sorry for that rambley wambley, I just really, really hate that.
 
Just nu känner jag bara för att packa en ryggsäck och börja gå. Bara vandra så långt bort från civilisationen som möjligt. Men jag är för trött och det är för kallt och jag har nära och kära och saker att göra.
Vill inte. Orkar inte.
 
Don't worry, I'm not gonna do anything stupid. I'm just tired. So tired of... Keeping up appearances. (anyone used to watch that show? It was funny)
 
Hursomhelst. Jag är så himla ledsen över att jag är som jag är. Och ännu ledsnare över att jag är ledsen över det, för det bästa man kan göra för dom man älskar är väl att vara stark och.. allt det där. Jag har i alla fall levt med mig själv tillräkligt länge för att veta att det här är en extra jobbig period, men jag tar mig igenom den och jag ska göra mitt bästa för att vara så lite jobbig som möjligt.
 
Typ.
 

Pretty pages/leaves

Kategori: art/junkjournaling, Craft&Creativity

For journaling, artwork and such. Just dyed, scrunched up and quickdried.
 

Some (blurry) drawings ;)

Kategori: Drawings

 
 
Hugs <3